Vi är i gott sällskap: nollor och ettor som inger hopp, uppdateringar som väcker vår nyfikenhet, en aldrig sinande ström av inbjudningar som får oss på gott humör, individanpassade reklambudskap som hjälper oss att välja rätt väg i livet.
Eller har vi suttit stilla för länge, börjat ta digital samvaro för global samhällsgemenskap? Vad spelar det för roll om vi är uppkopplade och inloggade, om vi inte tar väl hand om våra medmänniskor och vår enda planet? Vad ska vi med sociala medier till, om de inte hjälper människor ur fattigdom och misär, inte bidrar till att göra jorden till en underbar plats att leva på – för alla människor.
[Publicerad 2012-07-25]
▌▌▌▌▌ Tomas Moberg – för ett hållbart samhälle
Klimatanpassad omkörning
Hastigheter som lockar, motorljud som dämpar vår ångest, säkerhetsutrustning som invaggar oss i trygghet, kilometer efter kilometer med asfalt som håller oss sysselsatta. Tid för omkörning, men bilen går inte längre att styra: asfalten har, likt inlandsisarna, börjat smälta.
[Publicerad 2012-07-23]
[Publicerad 2012-07-23]
Ekarna viskar
Snart är det höst, så släpp taget om det ni tror att ni äger. Allt ni dåraktigt håller fast vid kommer att tas ifrån er, så sluta frukta förändring och död. Vad är det för ekar som behåller sin gröna färg året om? Vad är det för ekar som inte delar med sig av sina frukter?
[Publicerad 2012-07-21]
[Publicerad 2012-07-21]
Produktgemenskap
Var vi än befinner oss på jorden möter vi dem: produkter som talar om för oss vem som har makt att omforma naturen, produkter som håller myten om evig tillväxt vid liv, produkter som förgiftar, produkter som orsakar lidande, produkter som vittnar om att människan håller på att förlora förståndet.
[Publicerad 2012-07-21]
[Publicerad 2012-07-21]
En vandrares vardag
Klädda i plagg, vävda av livets finaste trådar, vandrar vi på stigar utan slut. I ljus och i mörker väljer vi det svårframkomliga. I tät dimma välkomnar vi det krokiga och backiga. Vi inväntar inte morgondagens lyckorike: det finns i varje andetag, det följer varje steg vi tar.
[Publicerad 2012-07-20]
[Publicerad 2012-07-20]
Träden dansar för oss
Träden dansar för oss, men de skulle inte kunna det om inte vinden satte dem i rörelse, inte våga det om inte jorden höll dem på plats, inte orka det om inte vattnet släckte deras törst, inte glädja någon med sin dans om inte solen fick dem att växa.
[Publicerad 2012-07-16]
[Publicerad 2012-07-16]
Rikedomsproblemet
Vilka grupper tär mest på jordens resurser? I den nyliberala retoriken är det de medellösa, arbetslösa och sjuka som är tärande. Sanningen är en helt annan: vi måste rikta blickarna åt rakt motsatt håll om vi ska komma till rätta med de globala problem vi har och står inför. I själva verket är det de som äger mest, spekulerar mest, exploaterar mest, konsumerar mest, lägger beslag på mest – de som har de största sociala handavtrycken och ekologiska fotavtrycken – som utgör det egentliga problemet.
De flesta är överens om att det är omöjligt att komma till rätta med hållbarhetsproblemet om vi inte löser fattigdomsproblemet, men det är lika omöjligt att komma till rätta med fattigdomsproblemet om vi inte angriper rikedomsproblemet. I ett socialt hållbart samhälle är människor jämlika. I ett ekologiskt hållbart samhälle har inga grupper rätt att förstöra vår gemensamma livsmiljö.
[Publicerad 2012-07-11]
De flesta är överens om att det är omöjligt att komma till rätta med hållbarhetsproblemet om vi inte löser fattigdomsproblemet, men det är lika omöjligt att komma till rätta med fattigdomsproblemet om vi inte angriper rikedomsproblemet. I ett socialt hållbart samhälle är människor jämlika. I ett ekologiskt hållbart samhälle har inga grupper rätt att förstöra vår gemensamma livsmiljö.
[Publicerad 2012-07-11]
Krisen visar att kapitalismen är på väg att kollapsa
Samtidigt som det kapitalistiska systemet befinner sig i djup kris, har gränserna för ekonomisk tillväxt aldrig varit så uppenbara som nu. Evig tillväxt är helt enkelt inte möjlig på en ändlig planet med ändliga resurser.
Alltmedan jordens ekosystem utsätts för allt större påfrestningar orsakade av allt från artutrotning och global kemikaliespridning till markförstöring och global uppvärmning, lever politiken för ekonomisk tillväxt vidare. Trots att jordens medeltemperatur aldrig varit så hög som det senaste decenniet, ignorerar vi detta faktum när försiktighetsprincipen snarare borde mana oss till eftertanke och resurshushållning. Trots att en allt större del av världens regnskogar försvinner och ersätts av biobränsleplantager och fodergrödor, bygger vi nya motorvägar och äter allt mer kött. Det spelar ingen roll vad som växer, bara det växer.
På alla jordens kontinenter och i haven går det att iaktta hur växt- och djurarter som utvecklats och samexisterat under lång tid, trängs undan av tillväxtorienterade ekonomiers ständigt ökande behov av lättillgänglig energi, snabba och effektiva transporter, exploaterbar mark och nya marknader. Ur ett evolutionärt perspektiv sker förlusten av biologisk mångfald i extremt snabb takt, men det tycks inte bekomma de styrande: intresset för radikal omställning är minimalt.
Alla människor på jorden borde ges rätt och möjlighet att tillgodose sina grundläggande behov – ha tillgång till rent vatten, ren luft och ren jord – men de senaste decenniernas finansialisering av ekonomin har gjort det allt svårare för allt fler att försörja sig, allt svårare att värja sig mot kapitalstarka intressen. Den plats vi kallar jorden har blivit en tummelplats för spekulation.
Vi har alltför länge förlitat oss på en modell för välståndsproduktion som inte är långsiktigt hållbar. Tre procents global tillväxt indikerar att det kapitalistiska systemet är vid god hälsa, men det blir allt svårare att hitta lönsamma investeringar för de enorma belopp som måste återinvesteras varje år. Utrymmet för geografisk expansion blir allt mindre. Det sociala motståndet växer sig allt starkare.
Kritiken mot finanskapitalets inflytande över samhällsutvecklingen är levande, men försvarsmurarna mot radikala förändringar är fortfarande intakta. De kraftiga svängningarna på valuta-, aktie-, ränte- och råvarumarknaderna borde fungera som en varningsklocka, men gör det inte. De senaste årens stimulans- och räddningspaket – i huvudsak avsedda att rädda finansiella institutioner – borde gjuta nytt liv i skuldtyngda ekonomier, men gör det inte. Det kapitalistiska systemet är på väg att kollapsa och problemet är att vi inte har några fungerande reservsystem.
Så länge tillräckligt många människor accepterar påståendet att finansmarknaden kan reglera sig själv och att alla tjänar på att några få tillåts exploatera flertalet, startas inga revolutioner. Faktum kvarstår: det vi mest av allt behöver just nu är en global revolution, en djupgående förändring av våra sociala relationer och våra band till naturen. Litet, långsamt, resurssnålt, kreativt och gemensamt skulle kunna vara nyckelord att arbeta vidare med – det viktiga är att vi laborerar med en mångfald alternativa samhällsformer, anpassade till och integrerade med de naturliga ekosystemen. Ju snabbare vi genomskådar myten om evig tillväxt, desto snabbare kan vi börja ställa om samhället i hållbar riktning.
Att reflektera över: Varför drar vi inte lärdom av historien, drar oss till minnes vad som faktiskt händer civilisationer som lever över sina tillgångar? Hur skapar vi ett samhälle utan överflödskonsumtion och tillväxt? Vad innebär egentligen global rättvisa, ett jämlikt delande av gemensamma resurser? Frågan är inte om vi vågar bryta med det mesta som går att bryta med. Frågan är om vi har några alternativ.
[Publicerad 2011-09-09]
Alltmedan jordens ekosystem utsätts för allt större påfrestningar orsakade av allt från artutrotning och global kemikaliespridning till markförstöring och global uppvärmning, lever politiken för ekonomisk tillväxt vidare. Trots att jordens medeltemperatur aldrig varit så hög som det senaste decenniet, ignorerar vi detta faktum när försiktighetsprincipen snarare borde mana oss till eftertanke och resurshushållning. Trots att en allt större del av världens regnskogar försvinner och ersätts av biobränsleplantager och fodergrödor, bygger vi nya motorvägar och äter allt mer kött. Det spelar ingen roll vad som växer, bara det växer.
På alla jordens kontinenter och i haven går det att iaktta hur växt- och djurarter som utvecklats och samexisterat under lång tid, trängs undan av tillväxtorienterade ekonomiers ständigt ökande behov av lättillgänglig energi, snabba och effektiva transporter, exploaterbar mark och nya marknader. Ur ett evolutionärt perspektiv sker förlusten av biologisk mångfald i extremt snabb takt, men det tycks inte bekomma de styrande: intresset för radikal omställning är minimalt.
Alla människor på jorden borde ges rätt och möjlighet att tillgodose sina grundläggande behov – ha tillgång till rent vatten, ren luft och ren jord – men de senaste decenniernas finansialisering av ekonomin har gjort det allt svårare för allt fler att försörja sig, allt svårare att värja sig mot kapitalstarka intressen. Den plats vi kallar jorden har blivit en tummelplats för spekulation.
Vi har alltför länge förlitat oss på en modell för välståndsproduktion som inte är långsiktigt hållbar. Tre procents global tillväxt indikerar att det kapitalistiska systemet är vid god hälsa, men det blir allt svårare att hitta lönsamma investeringar för de enorma belopp som måste återinvesteras varje år. Utrymmet för geografisk expansion blir allt mindre. Det sociala motståndet växer sig allt starkare.
Kritiken mot finanskapitalets inflytande över samhällsutvecklingen är levande, men försvarsmurarna mot radikala förändringar är fortfarande intakta. De kraftiga svängningarna på valuta-, aktie-, ränte- och råvarumarknaderna borde fungera som en varningsklocka, men gör det inte. De senaste årens stimulans- och räddningspaket – i huvudsak avsedda att rädda finansiella institutioner – borde gjuta nytt liv i skuldtyngda ekonomier, men gör det inte. Det kapitalistiska systemet är på väg att kollapsa och problemet är att vi inte har några fungerande reservsystem.
Så länge tillräckligt många människor accepterar påståendet att finansmarknaden kan reglera sig själv och att alla tjänar på att några få tillåts exploatera flertalet, startas inga revolutioner. Faktum kvarstår: det vi mest av allt behöver just nu är en global revolution, en djupgående förändring av våra sociala relationer och våra band till naturen. Litet, långsamt, resurssnålt, kreativt och gemensamt skulle kunna vara nyckelord att arbeta vidare med – det viktiga är att vi laborerar med en mångfald alternativa samhällsformer, anpassade till och integrerade med de naturliga ekosystemen. Ju snabbare vi genomskådar myten om evig tillväxt, desto snabbare kan vi börja ställa om samhället i hållbar riktning.
Att reflektera över: Varför drar vi inte lärdom av historien, drar oss till minnes vad som faktiskt händer civilisationer som lever över sina tillgångar? Hur skapar vi ett samhälle utan överflödskonsumtion och tillväxt? Vad innebär egentligen global rättvisa, ett jämlikt delande av gemensamma resurser? Frågan är inte om vi vågar bryta med det mesta som går att bryta med. Frågan är om vi har några alternativ.
[Publicerad 2011-09-09]
Sverige måste bli bilfritt
Vi står inför ett historiskt och geografiskt skifte bort från ett bilberoende samhälle. Bilen som frihetssymbol har avlägsnat oss från varandra, gjort det svårare att skapa lokal gemenskap. Bilen som statussymbol har avskärmat oss från varandra, gjort det svårare att förverkliga ett socialt och ekologiskt jämlikt samhälle. I själva verket finns det ingen bättre symbol för det fossilberoende samhällets totala misslyckande. Det är med andra ord dags att stanna upp, dags att bryta isoleringen, dags att slå in på en mer hållbar utvecklingsväg.
Det spelar ingen roll om den globala bilproduktionstoppen redan har nåtts eller kommer att nås de närmaste åren: utrymmet för förlegade, miljöförstörande och samhällsekonomiskt olönsamma transportmedel blir allt mindre. Massbilismens och petroleummissbrukets tid börjar gå mot sitt oundvikliga slut.
Redan nu kan vi börja förbereda oss för ett liv utan bilar, redan nu kan vi börja lära oss att leva i större harmoni med jordens ekosystem. Ett långsamt, energisnålt samhälle som huvudsakligen drivs av solenergi har en annan rumslig struktur än dagens snabba, energiintensiva samhälle, så vi står inför en radikal förändring av samhällets geografi, en nödvändig omställning som berör såväl enskilda kvarter som hela regioner. Behovet av förändring är störst i större städer.
I framtidens städer bryts asfalten och betongen upp och ersätts av urbana ekosystem. I framtidens städer kan barn leka på gatorna utan att riskera att bli överkörda. I framtidens städer är bilar – även de som kallas utsläppsfria – marginaliserade. Täta stadsområden som planerats och byggts för blandad markanvändning, jämnt fördelad service och lokal produktion av mat, lämpar sig helt enkelt bättre för andra färdmedel än bilen.
Hur kommer vi då att resa utan tillgång till billig, fossil energi? I framtiden kommer vi att färdas betydligt mer till fots, med cykel, till häst, med båt och med kollektiva färdmedel. I framtiden kommer vi att göra färre långresor än vi gör idag samtidigt som tekniska och sociala innovationer kommer att förändra våra lokala och regionala resmönster.
Har vi råd att ställa om samhället i bilfri riktning? Om vi väger samman alla samhällskostnader för infrastrukturbyggen, underhåll av vägar och broar, trafikolyckor, trafikutsläpp, trafikrelaterade hälsoproblem, förlorad skogs- och jordbruksmark, inser vi att vi behöver en annan bebyggelsestruktur än den vi har idag. Ju snabbare vi inleder den nödvändiga omställningen av våra städer och orter, desto lägre blir de framtida samhällskostnaderna.
Vi är övertygade om att Sverige kommer att vara ett bilfritt land inom några decennier, men hur snabbt omställningen kommer att ske beror på dig och andra bilfria medborgare, så sprid budskapet. Verka för att din kommun blir bilfri. Verka för ett bilfritt Sverige. Vi välkomnar alla som vill främja hållbar mobilitet.
[Publicerad 2010-11-30]
Det spelar ingen roll om den globala bilproduktionstoppen redan har nåtts eller kommer att nås de närmaste åren: utrymmet för förlegade, miljöförstörande och samhällsekonomiskt olönsamma transportmedel blir allt mindre. Massbilismens och petroleummissbrukets tid börjar gå mot sitt oundvikliga slut.
Redan nu kan vi börja förbereda oss för ett liv utan bilar, redan nu kan vi börja lära oss att leva i större harmoni med jordens ekosystem. Ett långsamt, energisnålt samhälle som huvudsakligen drivs av solenergi har en annan rumslig struktur än dagens snabba, energiintensiva samhälle, så vi står inför en radikal förändring av samhällets geografi, en nödvändig omställning som berör såväl enskilda kvarter som hela regioner. Behovet av förändring är störst i större städer.
I framtidens städer bryts asfalten och betongen upp och ersätts av urbana ekosystem. I framtidens städer kan barn leka på gatorna utan att riskera att bli överkörda. I framtidens städer är bilar – även de som kallas utsläppsfria – marginaliserade. Täta stadsområden som planerats och byggts för blandad markanvändning, jämnt fördelad service och lokal produktion av mat, lämpar sig helt enkelt bättre för andra färdmedel än bilen.
Hur kommer vi då att resa utan tillgång till billig, fossil energi? I framtiden kommer vi att färdas betydligt mer till fots, med cykel, till häst, med båt och med kollektiva färdmedel. I framtiden kommer vi att göra färre långresor än vi gör idag samtidigt som tekniska och sociala innovationer kommer att förändra våra lokala och regionala resmönster.
Har vi råd att ställa om samhället i bilfri riktning? Om vi väger samman alla samhällskostnader för infrastrukturbyggen, underhåll av vägar och broar, trafikolyckor, trafikutsläpp, trafikrelaterade hälsoproblem, förlorad skogs- och jordbruksmark, inser vi att vi behöver en annan bebyggelsestruktur än den vi har idag. Ju snabbare vi inleder den nödvändiga omställningen av våra städer och orter, desto lägre blir de framtida samhällskostnaderna.
Vi är övertygade om att Sverige kommer att vara ett bilfritt land inom några decennier, men hur snabbt omställningen kommer att ske beror på dig och andra bilfria medborgare, så sprid budskapet. Verka för att din kommun blir bilfri. Verka för ett bilfritt Sverige. Vi välkomnar alla som vill främja hållbar mobilitet.
[Publicerad 2010-11-30]
En kultur utan kulturpolitik
Vi förundras inte över att regeringens kulturproposition saknar visioner om det hållbara samhället. Miljöpolitik och kulturpolitik har nämligen ingenting med varandra att göra. Kulturpolitikens främsta uppgift har aldrig varit att sörja för den mänskliga kulturens långsiktiga överlevnad.
Eller är det dags att tänka om? Borde vi inte uppfatta de sociala och ekologiska kriser som vi för närvarande genomgår som kulturella kriser? Annorlunda uttryckt: Borde inte kulturpolitik egentligen handla om hur vi överlever på denna planet? Behovet av en annan kulturpolitik föds i samma ögonblick som vi inser att vi faktiskt inte vet hur vi ska hantera de globala problem vi står inför. Vi letar efter tekniska och ekonomiska lösningar på självförvållade problem, men tycks ha ytterst svårt att förstå att det vi ägnar oss åt i bästa fall är symptomlindring. Inga tekniska innovationer eller ekonomiska styrmedel hjälper oss att komma till rätta med några globala problem, om vi inte erkänner att det är den mänskliga kulturen som är roten till dessa problem.
Vi saknar en kulturpolitik för långsiktig hållbarhet. Frånvaron av politiskt ledarskap bidrar indirekt till att vi överutnyttjar gemensamma resurser och utrotar arter i en tidigare oöverträffad hastighet. Bristen på ansvarstagande sätter våra barn och barnbarn i en minst sagt besvärlig situation. Ingen känd naturlag tvingar oss emellertid att undvika besvärliga frågor. Frågan om kultur är egentligen frågan om hur vi lever, så kulturpolitik skulle kunna vara den politik som handlar om hur vi lever hållbart. Om vi någonsin ska kunna skapa ett hållbart samhälle, måste det vi idag kallar kulturpolitik ges en annan innebörd. Främjandet av en kultur som sätter jordens ekosystem och framtida generationer i centrum, måste nödvändigtvis bli kulturpolitikens huvuduppgift.
En kulturpolitik för social och ekologisk hållbarhet tar sin utgångspunkt i det faktum att alla människors liv är inbäddade i lokala, regionala och globala ekosystem. Det är ekosystemtjänster som håller oss vid liv, som skänker oss den mat vi äter varje dag. Utan syre, rent vatten, pollinerande insekter och bördig jordbruksmark överlever vi helt enkelt inte. Det är dags att ta nästa utvecklingssteg. Vi kan inte fortsätta att leva som om naturen vore en del av kulturen.
En ekosystemcentrerad kulturpolitik ställer obekväma frågor. Trovärdig kan den bara bli om den tillåts vara en kritisk reflektion över vår nuvarande situation som art, en öppen dialog om allt som lett oss in på fel utvecklingsspår. Vi är i stort behov av en kulturpolitik som hjälper oss att dramatisera, illustrera och skapa det hållbara samhället. Vi efterlyser det outsläckliga hoppets politik som gör alla människor till bärare av kultur. Först när alla människor blir kulturproducenter bidrar vi till att främja den kulturella mångfalden, en grundförutsättning för bevarande av biologisk mångfald.
[Publicerad 2009-09-23]
Eller är det dags att tänka om? Borde vi inte uppfatta de sociala och ekologiska kriser som vi för närvarande genomgår som kulturella kriser? Annorlunda uttryckt: Borde inte kulturpolitik egentligen handla om hur vi överlever på denna planet? Behovet av en annan kulturpolitik föds i samma ögonblick som vi inser att vi faktiskt inte vet hur vi ska hantera de globala problem vi står inför. Vi letar efter tekniska och ekonomiska lösningar på självförvållade problem, men tycks ha ytterst svårt att förstå att det vi ägnar oss åt i bästa fall är symptomlindring. Inga tekniska innovationer eller ekonomiska styrmedel hjälper oss att komma till rätta med några globala problem, om vi inte erkänner att det är den mänskliga kulturen som är roten till dessa problem.
Vi saknar en kulturpolitik för långsiktig hållbarhet. Frånvaron av politiskt ledarskap bidrar indirekt till att vi överutnyttjar gemensamma resurser och utrotar arter i en tidigare oöverträffad hastighet. Bristen på ansvarstagande sätter våra barn och barnbarn i en minst sagt besvärlig situation. Ingen känd naturlag tvingar oss emellertid att undvika besvärliga frågor. Frågan om kultur är egentligen frågan om hur vi lever, så kulturpolitik skulle kunna vara den politik som handlar om hur vi lever hållbart. Om vi någonsin ska kunna skapa ett hållbart samhälle, måste det vi idag kallar kulturpolitik ges en annan innebörd. Främjandet av en kultur som sätter jordens ekosystem och framtida generationer i centrum, måste nödvändigtvis bli kulturpolitikens huvuduppgift.
En kulturpolitik för social och ekologisk hållbarhet tar sin utgångspunkt i det faktum att alla människors liv är inbäddade i lokala, regionala och globala ekosystem. Det är ekosystemtjänster som håller oss vid liv, som skänker oss den mat vi äter varje dag. Utan syre, rent vatten, pollinerande insekter och bördig jordbruksmark överlever vi helt enkelt inte. Det är dags att ta nästa utvecklingssteg. Vi kan inte fortsätta att leva som om naturen vore en del av kulturen.
En ekosystemcentrerad kulturpolitik ställer obekväma frågor. Trovärdig kan den bara bli om den tillåts vara en kritisk reflektion över vår nuvarande situation som art, en öppen dialog om allt som lett oss in på fel utvecklingsspår. Vi är i stort behov av en kulturpolitik som hjälper oss att dramatisera, illustrera och skapa det hållbara samhället. Vi efterlyser det outsläckliga hoppets politik som gör alla människor till bärare av kultur. Först när alla människor blir kulturproducenter bidrar vi till att främja den kulturella mångfalden, en grundförutsättning för bevarande av biologisk mångfald.
[Publicerad 2009-09-23]
Det långsamma samhället
Vi har avlägsnat oss alltmer från naturen. Visionen om det långsamma samhället försöker bryta med denna utveckling. Om vi vill att våra barn ska få leva ett fullgott liv på en blomstrande planet, måste vi lära oss att leva med naturen.
Det är dags att lämna alla syrefattiga möteslokaler. Framtida generationer kräver av oss att vi slutar fatta beslut i fyrkantiga miljöer. Framtida generationer kräver av oss att vi lämnar över den enda planeten i fullgott skick.
Hur ska vi då leva våra liv? Hur skapar vi ett långsiktigt hållbart samhälle? Rådande kvittblivningspolitik ger oss ringa vägledning när vi söker efter svar på de svåra frågorna. Vad som helst duger nämligen inte. Vad som helst har snärjt in oss i ett svårbemästrat beroende av fossil energi. Vad som helst har skapat ett samhälle byggt på överdriven konsumtion. Vad som helst har minskat handlingsutrymmet för klokt beslutsfattande.
I sökandet efter goda exempel på hållbara livsstilar och hållbara samhällen finns det lyckligtvis en överlägsen inspirationskälla: naturen med all sin mångfald av arter, mönster och processer. Men snarare än att tekniskt försöka efterlikna naturen – och kommersialisera denna kunskap – bör vi närma oss naturen. Vad innebär det att närma sig naturen? Först av allt bör vi bli medvetna om att vi fortfarande rör oss i motsatt riktning. Tendenserna inom områden som matproduktion och stadsutveckling tyder inte alls på något närmande. Vi äter, bor och förflyttar oss fortfarande på sätt som är allt annat än hållbara.
Att närma sig naturen handlar om att börja leva i större samförstånd med dess arter, att uppmärksamt lyssna till dess många berättelser, att skärpa sina sinnen inför dess skönhet och mystik. Naturen erbjuder oss ett förnöjsamt och mindre rotlöst sätt att leva. Naturen lär oss att leva i ett långsammare tempo, att klara oss på betydligt mindre resurser än vi trodde var möjligt, att inte oroa oss i onödan. Naturen bjuder in oss till sin gemenskap. Om vi är beredda att lyssna, hjälper den oss att utveckla hållbara samhällen.
Alla resor börjar med de första stegen. Steg för steg lämnar vi trafikbruset bakom oss. Steg för steg lär vi oss att förflytta oss utan hjälpmotorer. Steg för steg förändrar vi vårt inre fokus. Vi stannar regelbundet. Vi vilar våra hjärnor från dagliga nyheter och snabba uppkopplingar. Vi lär oss att älska livet i hela dess mångfald. Till slut kommer så den dag då vi börjar fatta kloka beslut.
[Publicerad 2009-09-16]
Det är dags att lämna alla syrefattiga möteslokaler. Framtida generationer kräver av oss att vi slutar fatta beslut i fyrkantiga miljöer. Framtida generationer kräver av oss att vi lämnar över den enda planeten i fullgott skick.
Hur ska vi då leva våra liv? Hur skapar vi ett långsiktigt hållbart samhälle? Rådande kvittblivningspolitik ger oss ringa vägledning när vi söker efter svar på de svåra frågorna. Vad som helst duger nämligen inte. Vad som helst har snärjt in oss i ett svårbemästrat beroende av fossil energi. Vad som helst har skapat ett samhälle byggt på överdriven konsumtion. Vad som helst har minskat handlingsutrymmet för klokt beslutsfattande.
I sökandet efter goda exempel på hållbara livsstilar och hållbara samhällen finns det lyckligtvis en överlägsen inspirationskälla: naturen med all sin mångfald av arter, mönster och processer. Men snarare än att tekniskt försöka efterlikna naturen – och kommersialisera denna kunskap – bör vi närma oss naturen. Vad innebär det att närma sig naturen? Först av allt bör vi bli medvetna om att vi fortfarande rör oss i motsatt riktning. Tendenserna inom områden som matproduktion och stadsutveckling tyder inte alls på något närmande. Vi äter, bor och förflyttar oss fortfarande på sätt som är allt annat än hållbara.
Att närma sig naturen handlar om att börja leva i större samförstånd med dess arter, att uppmärksamt lyssna till dess många berättelser, att skärpa sina sinnen inför dess skönhet och mystik. Naturen erbjuder oss ett förnöjsamt och mindre rotlöst sätt att leva. Naturen lär oss att leva i ett långsammare tempo, att klara oss på betydligt mindre resurser än vi trodde var möjligt, att inte oroa oss i onödan. Naturen bjuder in oss till sin gemenskap. Om vi är beredda att lyssna, hjälper den oss att utveckla hållbara samhällen.
Alla resor börjar med de första stegen. Steg för steg lämnar vi trafikbruset bakom oss. Steg för steg lär vi oss att förflytta oss utan hjälpmotorer. Steg för steg förändrar vi vårt inre fokus. Vi stannar regelbundet. Vi vilar våra hjärnor från dagliga nyheter och snabba uppkopplingar. Vi lär oss att älska livet i hela dess mångfald. Till slut kommer så den dag då vi börjar fatta kloka beslut.
[Publicerad 2009-09-16]
Ohållbara hastigheter
Alla storskaliga satsningar på snabba transporter måste ifrågasättas. Vi slösar nämligen med de gemensamma resurserna om vi hjälper en minoritet av befolkningen att förflytta sig på andras bekostnad. Det är omöjligt att skapa ett hållbart samhälle om vi färdas snabbare än ekosystemen tillåter.
Höghastighetståg är förlegade, men inte av den anledningen att de skulle vara ett sämre alternativ än bil- och flygtransporter. Det som talar emot denna typ av infrastruktursatsningar är att de bygger vidare på en mycket seglivad och omhuldad myt – den om det snabbas och storskaligas överlägsenhet.
Tron på höghastighetståg närs av myten om att samhället måste ha snabba och effektiva transporter för att kunna fungera väl. Tron på höghastighetståg förtär den kungstanke som ger alla människor lika stor rätt att röra sig fritt. Tron på höghastighetståg står i skarp kontrast till alla de politiska och sociala visioner som värdesätter småskalighet och långsamhet, grunderna för ett ekologiskt hållbart samhälle.
Problemet med snabba transporter är att de reducerar oss till passiva passagerare, inburade icke-resenärer utan kontakt med det kultur- och naturlandskap som passerar revy i 300 kilometer i timmen.
Att göra det smidigare för människor att hypersnabbt ta sig från en plats till en annan kan synas lovvärt, men bara i en kultur där det är tillåtet att skapa barriärer i landskapet och klyftor mellan människor, oproblematiskt att färdas snabbare än ekosystemen tillåter. Om vi på fullaste allvar tror att människan är anpassad till ett liv i höga hastigheter, ska vi givetvis satsa snabbt och stort. Av humanitära skäl måste vi dock avvisa denna snabbhetsdyrkande politik.
[Publicerad 2009-09-14]
Höghastighetståg är förlegade, men inte av den anledningen att de skulle vara ett sämre alternativ än bil- och flygtransporter. Det som talar emot denna typ av infrastruktursatsningar är att de bygger vidare på en mycket seglivad och omhuldad myt – den om det snabbas och storskaligas överlägsenhet.
Tron på höghastighetståg närs av myten om att samhället måste ha snabba och effektiva transporter för att kunna fungera väl. Tron på höghastighetståg förtär den kungstanke som ger alla människor lika stor rätt att röra sig fritt. Tron på höghastighetståg står i skarp kontrast till alla de politiska och sociala visioner som värdesätter småskalighet och långsamhet, grunderna för ett ekologiskt hållbart samhälle.
Problemet med snabba transporter är att de reducerar oss till passiva passagerare, inburade icke-resenärer utan kontakt med det kultur- och naturlandskap som passerar revy i 300 kilometer i timmen.
Att göra det smidigare för människor att hypersnabbt ta sig från en plats till en annan kan synas lovvärt, men bara i en kultur där det är tillåtet att skapa barriärer i landskapet och klyftor mellan människor, oproblematiskt att färdas snabbare än ekosystemen tillåter. Om vi på fullaste allvar tror att människan är anpassad till ett liv i höga hastigheter, ska vi givetvis satsa snabbt och stort. Av humanitära skäl måste vi dock avvisa denna snabbhetsdyrkande politik.
[Publicerad 2009-09-14]
Arbetslinjen är död – leve arbetspolitiken
Om det är människors arbete som lägger grunden till samhällsgemenskap, är det hög tid att tänka om. Om det är människors arbete som bidrar till att skapa en hållbar värld, råder det en alarmerande brist på politiska dialoger om det hållbara arbetet.
De sociala, ekologiska, ekonomiska och säkerhetsmässiga konsekvenserna av snabbt förändrade livsvillkor för jordens befolkning, ger oss återkommande maningar att eftertänksamt omdefiniera innebörden av arbete i alla dess bemärkelser. Det faktum att vi lever i en värld som blir alltmer globaliserad, hindrar oss inte från att vidga synfälten. Det faktum att en stor del av mänskligheten står utanför arbetsmarknaden, tvingar oss inte att stillatigande acceptera detta. Det faktum att en stor del av det arbete som utförs i världen ger upphov till negativa konsekvenser för jordens ekosystem, avhåller oss inte från att kritiskt reflektera över detta.
Behovet av en ny arbetspolitik handlar i djupaste mening om vilket samhälle som samtida och framtida generationer kommer att få leva i och med. Behovet av en ny arbetspolitik motiveras av följande enkla skäl: det arbete som ledde oss hit, hjälper oss inte härifrån. Alla försök att navigera i hållbar riktning med hjälp av instrument som bara kan föra oss vidare i samma ohållbara riktning, är dömda att misslyckas. Vi måste frigöra oss från alla de föreställningar om arbete som hindrar oss från att hantera de globala problem vi står inför. Vi måste sluta reducera arbete till något som bäst kan förstås i ekonomiska termer och som nödvändigtvis måste vara underställt globala vinstintressen. Vi måste omgående börja experimentera med alla tänkbara modeller av hållbart arbete. Omställningsprocessen har bara börjat.
Vi är övertygade om att hållbart arbete är en förutsättning för global gemenskap. Vi efterlyser därför öppna politiska dialoger om det hållbara arbetets innebörd.
[Publicerad 2009-09-11]
De sociala, ekologiska, ekonomiska och säkerhetsmässiga konsekvenserna av snabbt förändrade livsvillkor för jordens befolkning, ger oss återkommande maningar att eftertänksamt omdefiniera innebörden av arbete i alla dess bemärkelser. Det faktum att vi lever i en värld som blir alltmer globaliserad, hindrar oss inte från att vidga synfälten. Det faktum att en stor del av mänskligheten står utanför arbetsmarknaden, tvingar oss inte att stillatigande acceptera detta. Det faktum att en stor del av det arbete som utförs i världen ger upphov till negativa konsekvenser för jordens ekosystem, avhåller oss inte från att kritiskt reflektera över detta.
Behovet av en ny arbetspolitik handlar i djupaste mening om vilket samhälle som samtida och framtida generationer kommer att få leva i och med. Behovet av en ny arbetspolitik motiveras av följande enkla skäl: det arbete som ledde oss hit, hjälper oss inte härifrån. Alla försök att navigera i hållbar riktning med hjälp av instrument som bara kan föra oss vidare i samma ohållbara riktning, är dömda att misslyckas. Vi måste frigöra oss från alla de föreställningar om arbete som hindrar oss från att hantera de globala problem vi står inför. Vi måste sluta reducera arbete till något som bäst kan förstås i ekonomiska termer och som nödvändigtvis måste vara underställt globala vinstintressen. Vi måste omgående börja experimentera med alla tänkbara modeller av hållbart arbete. Omställningsprocessen har bara börjat.
Vi är övertygade om att hållbart arbete är en förutsättning för global gemenskap. Vi efterlyser därför öppna politiska dialoger om det hållbara arbetets innebörd.
[Publicerad 2009-09-11]
Styrelserummets avvikare
De flesta svenskar har aldrig suttit i styrelsen eller ledningsgruppen för ett börsnoterat företag. De flesta kommer aldrig att göra det. Om du tillhör de som gör det är det troligt att du är man, medelålders och höginkomsttagare. Inte så många styrelseledamöter talar svenska med brytning. Inte så många koncernchefer är socialt marginaliserade. Faktum är att vissa av oss obehindrat passerar genom de nålsögon som bestäms av kön, ålder, klass och etnicitet. Vissa av oss tillhör den privilegierade minoritet som tillåts avancera till maktpositioner i näringslivet.
Alla vill inte ta plats i bolagsstyrelser eller ledningsgrupper, men de flesta av oss vill ha inflytande över de beslut som påverkar oss. Det problematiska är att samhället blivit alltmer beroende av vinstgivande verksamheter samtidigt som ledningen för dessa verksamheter inte återspeglar mångfalden i samhället.
Vi löser inga problem genom tvångsrekrytering eller tvångskvotering, men bristen på mångfald urholkar näringslivets legitimitet som samhällsförändrande kraft. I djupare mening handlar det om att företag måste bli mer demokratiska, bättre måste förstå sin ömsesidiga relation till samhället.
Ekonomiska värden är intimt sammanlänkade med kulturella värden, vilket undgått alltför många beslutsfattare. Att framgångsrikt leda ett företag kommer alltmer att handla om att förstå det mångkulturella. Den tvådelade fråga vi måste våga ställa oss är hur vi bäst relaterar till ett mångfaldssamhälle i snabb förändring och vem som är mest lämpad att göra detta. Alternativen är faktiskt inte så många. Vi kan fortsätta att blunda eller välja att öppna oss gentemot omvärlden. Graden av öppenhet kommer att vara avgörande för vilka företag som överlever på lång sikt.
Det behövs fler avvikare i styrelserummen. Det behövs fler styrelsemedlemmar vars enda uppgift är att reflektera, skifta perspektiv och komma med kritiska invändningar. Avvikande meningar saknas i alla de grupper där medlemmarna tänker likartat, där ingen är kapabel att resonera annorlunda. Kritiska stämmor behövs i alla de grupper där chefen har för vana att skjuta budbäraren, där ingen vågar yttra sig annorlunda. Alternativa synsätt saknas i alla de grupper där chefen skyddas från oönskade budskap, där medlemmarna av olika skäl praktiserar självcensur.
Alla samhällspåverkande beslutsprocesser behöver möta institutionaliserat motstånd. Vilka former som detta motstånd tar sig i den enskilda organisationen är inte det viktiga. Den avgörande frågan är vilken mottaglighet som finns för mångkulturella och självkritiska perspektiv i de innersta ledningsrummen. Om de avvikande rösterna är nödvändiga för företagens långsiktiga överlevnad, är det hög tid att börja fundera i nya banor.
Faktum är att vägarna till organisatorisk självinsikt kan vara både smärtsamma och underhållande. Föreställ er den rekryterare som söker personer vars enda uppgift är att skriva kritiska rapporter om företagets verksamhet. Närma er den företagsclown som får er att skratta åt det absurda eller motsägelsefulla i alla självklara beslut. Respektera den koncernchef som vid sin sida har en företagsfilosof med förmåga att se bortom de närmaste kvartalen.
Det är inte riskkapital som saknas utan riskvilliga bolagsstyrelser och ledningsgrupper. Vem vågar säga åt kejsaren att förnya sin garderob? Vem vågar utmana rådande konventioner om hur ett företag bäst organiserar sin verksamhet?
[Publicerad 2008-04-16]
Alla vill inte ta plats i bolagsstyrelser eller ledningsgrupper, men de flesta av oss vill ha inflytande över de beslut som påverkar oss. Det problematiska är att samhället blivit alltmer beroende av vinstgivande verksamheter samtidigt som ledningen för dessa verksamheter inte återspeglar mångfalden i samhället.
Vi löser inga problem genom tvångsrekrytering eller tvångskvotering, men bristen på mångfald urholkar näringslivets legitimitet som samhällsförändrande kraft. I djupare mening handlar det om att företag måste bli mer demokratiska, bättre måste förstå sin ömsesidiga relation till samhället.
Ekonomiska värden är intimt sammanlänkade med kulturella värden, vilket undgått alltför många beslutsfattare. Att framgångsrikt leda ett företag kommer alltmer att handla om att förstå det mångkulturella. Den tvådelade fråga vi måste våga ställa oss är hur vi bäst relaterar till ett mångfaldssamhälle i snabb förändring och vem som är mest lämpad att göra detta. Alternativen är faktiskt inte så många. Vi kan fortsätta att blunda eller välja att öppna oss gentemot omvärlden. Graden av öppenhet kommer att vara avgörande för vilka företag som överlever på lång sikt.
Det behövs fler avvikare i styrelserummen. Det behövs fler styrelsemedlemmar vars enda uppgift är att reflektera, skifta perspektiv och komma med kritiska invändningar. Avvikande meningar saknas i alla de grupper där medlemmarna tänker likartat, där ingen är kapabel att resonera annorlunda. Kritiska stämmor behövs i alla de grupper där chefen har för vana att skjuta budbäraren, där ingen vågar yttra sig annorlunda. Alternativa synsätt saknas i alla de grupper där chefen skyddas från oönskade budskap, där medlemmarna av olika skäl praktiserar självcensur.
Alla samhällspåverkande beslutsprocesser behöver möta institutionaliserat motstånd. Vilka former som detta motstånd tar sig i den enskilda organisationen är inte det viktiga. Den avgörande frågan är vilken mottaglighet som finns för mångkulturella och självkritiska perspektiv i de innersta ledningsrummen. Om de avvikande rösterna är nödvändiga för företagens långsiktiga överlevnad, är det hög tid att börja fundera i nya banor.
Faktum är att vägarna till organisatorisk självinsikt kan vara både smärtsamma och underhållande. Föreställ er den rekryterare som söker personer vars enda uppgift är att skriva kritiska rapporter om företagets verksamhet. Närma er den företagsclown som får er att skratta åt det absurda eller motsägelsefulla i alla självklara beslut. Respektera den koncernchef som vid sin sida har en företagsfilosof med förmåga att se bortom de närmaste kvartalen.
Det är inte riskkapital som saknas utan riskvilliga bolagsstyrelser och ledningsgrupper. Vem vågar säga åt kejsaren att förnya sin garderob? Vem vågar utmana rådande konventioner om hur ett företag bäst organiserar sin verksamhet?
[Publicerad 2008-04-16]
Klimatfrågan – för viktig för att styras av rädsla
Klimatfrågan får allt större utrymme i media. Budskapet är enkelt: om vi inte gör något är det snart för sent. Om vi inte lyckas vända den negativa utsläppstrenden, väntar oss något som inte uttryckligen sägs men underförstått avses – ett helvete på jorden. Budskapet går inte att springa ifrån: vi går en mörk framtid till mötes – om vi inte gör något.
Så vad väntar vi på? Varför reagerar vi inte kraftigare på de signaler som ges? Varför händer det inte mer? Eller ställer vi fel sorts frågor?
Förmodligen gör vi det. Problemet är att vi tycks leva med föreställningen att klimatfrågan bara kan förstås och förmedlas på ett begränsat antal sätt. Media i allmänhet och vetenskapsjournalistiken i synnerhet har alltför länge förlitat sig på naturvetenskapens reduktionistiska förklaringsmodeller och har uppenbara svårigheter att sätta in klimatfrågan i dess komplexa sociala och ekologiska sammanhang.
Vi tror oss veta att klimatet har förändrats och att vädret blivit alltmer oförutsägbart, eftersom modellerna säger oss det. Vi tycks ha ytterst svårt att hantera den minst lika oförutsägbara och djupgående förändringen av samhället. Det är hög tid att vidga klimatfrågan. De vattentäta skotten mellan "klimat" och "samhälle" gör det allt svårare att hantera de problem vi faktiskt står inför.
Hur överlever vi i en värld i snabb förändring? Hur fördelar vi risker mellan olika delar av världen? Hur hanterar vi konflikter som har sitt ursprung i klimatförändringar? Hur organiserar vi samhället på ett sätt som både motverkar och gör det möjligt att leva med klimatförändringar?
Vi behöver inte mer journalistik som utgår från "worst-case"-scenarios, inte fler rapporter som skrämmer oss till handling. En klimatpolitik som bygger på rädsla är knappast långsiktigt hållbar. Vi måste bli bättre på att förmedla andra berättelser än de som tvingar oss till förändring. Alternativa klimatberättelser måste ges större utrymme.
Om klimatfrågan är så viktig som den framställs, måste också fler få komma till tals. Varför hörs så få röster från de delar av världen som kommer att drabbas värst? Varför är samhällskritiken så frånvarande? Klimatfrågan är en global angelägenhet och alltför viktig för att monopoliseras.
[Publicerad 2006-12-04]
Så vad väntar vi på? Varför reagerar vi inte kraftigare på de signaler som ges? Varför händer det inte mer? Eller ställer vi fel sorts frågor?
Förmodligen gör vi det. Problemet är att vi tycks leva med föreställningen att klimatfrågan bara kan förstås och förmedlas på ett begränsat antal sätt. Media i allmänhet och vetenskapsjournalistiken i synnerhet har alltför länge förlitat sig på naturvetenskapens reduktionistiska förklaringsmodeller och har uppenbara svårigheter att sätta in klimatfrågan i dess komplexa sociala och ekologiska sammanhang.
Vi tror oss veta att klimatet har förändrats och att vädret blivit alltmer oförutsägbart, eftersom modellerna säger oss det. Vi tycks ha ytterst svårt att hantera den minst lika oförutsägbara och djupgående förändringen av samhället. Det är hög tid att vidga klimatfrågan. De vattentäta skotten mellan "klimat" och "samhälle" gör det allt svårare att hantera de problem vi faktiskt står inför.
Hur överlever vi i en värld i snabb förändring? Hur fördelar vi risker mellan olika delar av världen? Hur hanterar vi konflikter som har sitt ursprung i klimatförändringar? Hur organiserar vi samhället på ett sätt som både motverkar och gör det möjligt att leva med klimatförändringar?
Vi behöver inte mer journalistik som utgår från "worst-case"-scenarios, inte fler rapporter som skrämmer oss till handling. En klimatpolitik som bygger på rädsla är knappast långsiktigt hållbar. Vi måste bli bättre på att förmedla andra berättelser än de som tvingar oss till förändring. Alternativa klimatberättelser måste ges större utrymme.
Om klimatfrågan är så viktig som den framställs, måste också fler få komma till tals. Varför hörs så få röster från de delar av världen som kommer att drabbas värst? Varför är samhällskritiken så frånvarande? Klimatfrågan är en global angelägenhet och alltför viktig för att monopoliseras.
[Publicerad 2006-12-04]
Dagens och morgondagens företag
Ett ensidigt intresse för företagens vinstskapande förmåga har trängt undan seriösa dialoger om socialt och ekologiskt ansvarstagande, alla de frågor som i djupaste mening handlar om hur vi skapar ett hållbart samhälle, skriver Tomas Moberg, TM Slow Consulting.
En av anledningarna till att vi inte kommer till rätta med arbetslöshet och arbetsrelaterade problem som stress och utbrändhet är att vi håller fast vid en förlegad syn på arbete och företagande. Det finns en utbredd vanföreställning om att samhället är till för företagen och inte tvärtom. Politiska slagord som ”ökad konkurrenskraft” och ”bättre villkor för företagande” utgör bara ett axplock av de uttryck som bäst förmodas beskriva samhällets behov. De säger mindre om vilket samhälle vi vill ha. De undviker helt frågan om vad som får människor att känna sig delaktiga i samhällsutvecklingen.
Det har blivit alltmer angeläget att diskutera företagandets villkor och företagens relation till samhället.
Ur företagsekonomisk synvinkel beskrivs ett företag som en sammanslutning av personer som medvetet arbetar för att uppnå ett eller flera mål. Vinstmålet är normalt det övergripande. Underförstått bör dessa personer få ägna sig åt sin verksamhet utan allt för mycket myndighetsingripande. Allt företagande bidrar nämligen till att skapa välstånd.
Det finns flera invändningar mot ett sådant resonemang, men det är inte graden av frihet som är det stora problemet. Vi löser inga samhällsproblem om vi sätter tvångströja på företag. Problemet är att vi ser på företagande ur ett alldeles för snävt perspektiv. Vi accepterar företagens samhällsförändrande kraft, men tar oss inte tid att reflektera över hur denna kraft kommer till användning. Ett ensidigt intresse för företagens vinstskapande förmåga har trängt undan seriösa dialoger om socialt och ekologiskt ansvarstagande, alla de frågor som i djupaste mening handlar om hur vi skapar ett hållbart samhälle.
Företagande har inget egenvärde. Vi behöver inte fler företag som sätter sin egen verksamhet i fokus, fler tjänster och produkter som fragmentiserar våra liv. Det vi lider brist på är inflytelserika personer som vågar fråga sig vad de kan göra för samhället snarare än att fråga sig vad samhället kan göra för dem. Hur får vi företagsledare att intressera sig för andra frågor än de som rör lönsamhet och produktivitet? Hur får vi affärsutvecklare att trotsa starkt rotade konventioner om vad ett företag bör ägna sig åt? Hur får vi inköpschefer och marknadschefer att självkritiskt reflektera över sin roll i världen? Det är inte starka drivkrafter som saknas, utan viljan att kanalisera dessa på ett mer ansvarstagande sätt.
Vi måste börja tänka i nya banor om vi ska komma till rätta med de globala hot vi står inför. Vi behöver företag som vågar inleda fördjupade dialoger om hur dagens kortsiktiga, ekonomiska förhållningssätt kan ersättas av mer långsiktiga, multidimensionella förhållningssätt.
Ingen verksamhet saknar relationer till sin omvärld. Alla beslut påverkar jordens ekosystem och människors välfärd. Det är dags att börja vårda de band som håller oss vid liv. Det är hög tid att avlägsna det okunskapens hölje som skiljer oss från framtiden. Faktum är att endast de företag som öppnar sig gentemot sin omvärld kommer att vara morgondagens företag.
[Publicerad 2006-02-08]
En av anledningarna till att vi inte kommer till rätta med arbetslöshet och arbetsrelaterade problem som stress och utbrändhet är att vi håller fast vid en förlegad syn på arbete och företagande. Det finns en utbredd vanföreställning om att samhället är till för företagen och inte tvärtom. Politiska slagord som ”ökad konkurrenskraft” och ”bättre villkor för företagande” utgör bara ett axplock av de uttryck som bäst förmodas beskriva samhällets behov. De säger mindre om vilket samhälle vi vill ha. De undviker helt frågan om vad som får människor att känna sig delaktiga i samhällsutvecklingen.
Det har blivit alltmer angeläget att diskutera företagandets villkor och företagens relation till samhället.
Ur företagsekonomisk synvinkel beskrivs ett företag som en sammanslutning av personer som medvetet arbetar för att uppnå ett eller flera mål. Vinstmålet är normalt det övergripande. Underförstått bör dessa personer få ägna sig åt sin verksamhet utan allt för mycket myndighetsingripande. Allt företagande bidrar nämligen till att skapa välstånd.
Det finns flera invändningar mot ett sådant resonemang, men det är inte graden av frihet som är det stora problemet. Vi löser inga samhällsproblem om vi sätter tvångströja på företag. Problemet är att vi ser på företagande ur ett alldeles för snävt perspektiv. Vi accepterar företagens samhällsförändrande kraft, men tar oss inte tid att reflektera över hur denna kraft kommer till användning. Ett ensidigt intresse för företagens vinstskapande förmåga har trängt undan seriösa dialoger om socialt och ekologiskt ansvarstagande, alla de frågor som i djupaste mening handlar om hur vi skapar ett hållbart samhälle.
Företagande har inget egenvärde. Vi behöver inte fler företag som sätter sin egen verksamhet i fokus, fler tjänster och produkter som fragmentiserar våra liv. Det vi lider brist på är inflytelserika personer som vågar fråga sig vad de kan göra för samhället snarare än att fråga sig vad samhället kan göra för dem. Hur får vi företagsledare att intressera sig för andra frågor än de som rör lönsamhet och produktivitet? Hur får vi affärsutvecklare att trotsa starkt rotade konventioner om vad ett företag bör ägna sig åt? Hur får vi inköpschefer och marknadschefer att självkritiskt reflektera över sin roll i världen? Det är inte starka drivkrafter som saknas, utan viljan att kanalisera dessa på ett mer ansvarstagande sätt.
Vi måste börja tänka i nya banor om vi ska komma till rätta med de globala hot vi står inför. Vi behöver företag som vågar inleda fördjupade dialoger om hur dagens kortsiktiga, ekonomiska förhållningssätt kan ersättas av mer långsiktiga, multidimensionella förhållningssätt.
Ingen verksamhet saknar relationer till sin omvärld. Alla beslut påverkar jordens ekosystem och människors välfärd. Det är dags att börja vårda de band som håller oss vid liv. Det är hög tid att avlägsna det okunskapens hölje som skiljer oss från framtiden. Faktum är att endast de företag som öppnar sig gentemot sin omvärld kommer att vara morgondagens företag.
[Publicerad 2006-02-08]
Bromsa in och acceptera döden
Vi borde befria oss från samhällets flimmerkultur och avliva myten om snabbhetens odödliga natur. Den uppmaningen kommer från Tomas Moberg, TM Slow Consulting.
Vi befinner oss alla i samma situation. Mänskligheten kan inte fly från sin enda boning. Om vi som art vill överleva, måste jordens ekosystem bevaras. Om vi fortsättningsvis vill se barn växa upp, måste vi lära oss att leva med mångfald. Men i den enda av mänskliga världar söker vi paradoxalt nog svaren någon annanstans. Vi undviker de obehagliga frågorna och tror att vi kan befria oss från lidande.
Vi vårdar våra minnen, men omger oss med ting som får oss att glömma. Glömska hjälper oss inte. Det bekväma och smärtfria invaggar oss i en falsk trygghet. Om trygghet bestämdes av materiella tillgångar, vore det kanske enklare att leva. Men ägodelar föder rädsla. Rädsla att förlora, rädsla att inte få eller ha tillräckligt mycket.
Så snart vi tar en paus från alla aktiviteter och upplevelser, spelar det ingen roll hur mycket pengar vi har på våra bankkonton eller vilka semesterorter vi besökt. Tillståndet i världen genomtränger våra sinnen, bedövar oss. Lidande går inte att skydda sig mot. Eftersom vi inte är villiga att acceptera det obehagliga, intalar vi oss att det helt enkelt inte finns. Vi uppsöker alla möjliga tillflyktsorter och försöker glömma omvärlden för en stund. Alltmer avancerade flyktmekanismer för oss allt längre bort från varandra, bort från vår enda boning. Ständigt uppkopplade sätter vi våra hjärnor i tjänst för att slippa se världen i ett klarare ljus. Med bindel för ögonen försöker vi både överleva och fatta kloka beslut. Men vi lyckas aldrig riktigt tränga undan den obehagligaste av sanningar. Inte ens när vi sover förmår vi fly från insikten om vår egen dödlighet, vårt tidsbegränsade liv på jorden.
Att bli en ansvarstagande människa, handlar i djupaste mening om att bli medveten om döendets och dödens natur. Om vi vill verka för en bättre värld, måste vi acceptera döden som en naturlig del av livet. Att våga erkänna sin egen dödlighet är detsamma som att födas andligen. Vi införlivar alltmer i våra liv, men glömmer bort att fråga oss vad det är som är viktigt. Almanackor fylls gladeligen samtidigt som vi dag efter dag avstår från möjligheten till verklig befrielse.
Kanske är det mod som saknas. Kanske är det tvivel som ansätter oss. En människa behöver både mod och tillförsikt för att våga ta de första stegen. Den enkla sanningen är att roten till dagens sociala och ekologiska problem är ett resultat av våra föreställningar. Skimrande bilder av oss själva som självständiga och självförverkligande individer är roten till allt förtryck, grunden för all exploatering. I ett samhälle som hyllar individens okränkbara helhet kan "mitt" och "ditt" konstrueras, "gott" och "ont" rättfärdiga orättfärdiga handlingar. Tanke- och känslomässigt separerade från vår omvärld förkrymper vi som andliga varelser.
Att införliva döden i sitt liv, handlar om att öppna sina sinnen inför livets förunderliga och föränderliga mångfald. I ett samhälle som förändrar sig allt snabbare bortser vi från hur intimt förbundna vi är med vår livsmiljö, hur beroende vi är av andra livsformer. Vi sätter oss i snabb rörelse och glömmer bort att dela våra liv med andra, att förena oss med det annorlunda. Vi vägleds av föreställningar som de att bara vi får ett snabbare och effektivare samhälle så löser vi alla problem. Inget kunde vara mer vilseledande. Strävan efter friktionslöshet leder fel. Frågan om hur vi uppnår ett hållbart samhälle är i grunden en fråga om hur vi skapar mening. Ett klokt handlande förutsätter tid för eftertanke och miljöer som får oss att blomstra som människor. Så befria oss från samhällets flimmerkultur, låt oss avliva myten om snabbhetens odödliga natur.
[Publicerad 2006-01-05]
Vi befinner oss alla i samma situation. Mänskligheten kan inte fly från sin enda boning. Om vi som art vill överleva, måste jordens ekosystem bevaras. Om vi fortsättningsvis vill se barn växa upp, måste vi lära oss att leva med mångfald. Men i den enda av mänskliga världar söker vi paradoxalt nog svaren någon annanstans. Vi undviker de obehagliga frågorna och tror att vi kan befria oss från lidande.
Vi vårdar våra minnen, men omger oss med ting som får oss att glömma. Glömska hjälper oss inte. Det bekväma och smärtfria invaggar oss i en falsk trygghet. Om trygghet bestämdes av materiella tillgångar, vore det kanske enklare att leva. Men ägodelar föder rädsla. Rädsla att förlora, rädsla att inte få eller ha tillräckligt mycket.
Så snart vi tar en paus från alla aktiviteter och upplevelser, spelar det ingen roll hur mycket pengar vi har på våra bankkonton eller vilka semesterorter vi besökt. Tillståndet i världen genomtränger våra sinnen, bedövar oss. Lidande går inte att skydda sig mot. Eftersom vi inte är villiga att acceptera det obehagliga, intalar vi oss att det helt enkelt inte finns. Vi uppsöker alla möjliga tillflyktsorter och försöker glömma omvärlden för en stund. Alltmer avancerade flyktmekanismer för oss allt längre bort från varandra, bort från vår enda boning. Ständigt uppkopplade sätter vi våra hjärnor i tjänst för att slippa se världen i ett klarare ljus. Med bindel för ögonen försöker vi både överleva och fatta kloka beslut. Men vi lyckas aldrig riktigt tränga undan den obehagligaste av sanningar. Inte ens när vi sover förmår vi fly från insikten om vår egen dödlighet, vårt tidsbegränsade liv på jorden.
Att bli en ansvarstagande människa, handlar i djupaste mening om att bli medveten om döendets och dödens natur. Om vi vill verka för en bättre värld, måste vi acceptera döden som en naturlig del av livet. Att våga erkänna sin egen dödlighet är detsamma som att födas andligen. Vi införlivar alltmer i våra liv, men glömmer bort att fråga oss vad det är som är viktigt. Almanackor fylls gladeligen samtidigt som vi dag efter dag avstår från möjligheten till verklig befrielse.
Kanske är det mod som saknas. Kanske är det tvivel som ansätter oss. En människa behöver både mod och tillförsikt för att våga ta de första stegen. Den enkla sanningen är att roten till dagens sociala och ekologiska problem är ett resultat av våra föreställningar. Skimrande bilder av oss själva som självständiga och självförverkligande individer är roten till allt förtryck, grunden för all exploatering. I ett samhälle som hyllar individens okränkbara helhet kan "mitt" och "ditt" konstrueras, "gott" och "ont" rättfärdiga orättfärdiga handlingar. Tanke- och känslomässigt separerade från vår omvärld förkrymper vi som andliga varelser.
Att införliva döden i sitt liv, handlar om att öppna sina sinnen inför livets förunderliga och föränderliga mångfald. I ett samhälle som förändrar sig allt snabbare bortser vi från hur intimt förbundna vi är med vår livsmiljö, hur beroende vi är av andra livsformer. Vi sätter oss i snabb rörelse och glömmer bort att dela våra liv med andra, att förena oss med det annorlunda. Vi vägleds av föreställningar som de att bara vi får ett snabbare och effektivare samhälle så löser vi alla problem. Inget kunde vara mer vilseledande. Strävan efter friktionslöshet leder fel. Frågan om hur vi uppnår ett hållbart samhälle är i grunden en fråga om hur vi skapar mening. Ett klokt handlande förutsätter tid för eftertanke och miljöer som får oss att blomstra som människor. Så befria oss från samhällets flimmerkultur, låt oss avliva myten om snabbhetens odödliga natur.
[Publicerad 2006-01-05]