Alla storskaliga satsningar på snabba transporter måste ifrågasättas. Vi slösar nämligen med de gemensamma resurserna om vi hjälper en minoritet av befolkningen att förflytta sig på andras bekostnad. Det är omöjligt att skapa ett hållbart samhälle om vi färdas snabbare än ekosystemen tillåter.
Höghastighetståg är förlegade, men inte av den anledningen att de skulle vara ett sämre alternativ än bil- och flygtransporter. Det som talar emot denna typ av infrastruktursatsningar är att de bygger vidare på en mycket seglivad och omhuldad myt – den om det snabbas och storskaligas överlägsenhet.
Tron på höghastighetståg närs av myten om att samhället måste ha snabba och effektiva transporter för att kunna fungera väl. Tron på höghastighetståg förtär den kungstanke som ger alla människor lika stor rätt att röra sig fritt. Tron på höghastighetståg står i skarp kontrast till alla de politiska och sociala visioner som värdesätter småskalighet och långsamhet, grunderna för ett ekologiskt hållbart samhälle.
Problemet med snabba transporter är att de reducerar oss till passiva passagerare, inburade icke-resenärer utan kontakt med det kultur- och naturlandskap som passerar revy i 300 kilometer i timmen.
Att göra det smidigare för människor att hypersnabbt ta sig från en plats till en annan kan synas lovvärt, men bara i en kultur där det är tillåtet att skapa barriärer i landskapet och klyftor mellan människor, oproblematiskt att färdas snabbare än ekosystemen tillåter. Om vi på fullaste allvar tror att människan är anpassad till ett liv i höga hastigheter, ska vi givetvis satsa snabbt och stort. Av humanitära skäl måste vi dock avvisa denna snabbhetsdyrkande politik.
[Publicerad 2009-09-14]
